Arbetsuppgift 2: Feminism: Theodor Zetterberg, Obegriplig väderkvarnsfäktning

Feminismen handlar om förhållandet mellan kön och makt. På historisk grund är det svårt att förneka existensen av ett patriarkat, ett samhälle styrt av män. I stort sett all makt var, fram tills ett par hundra år sedan, (med ett par anmärkningsvärda undantag) koncentrerad hos männen. Det historiska förtrycket är ingenting vi behöver gå in på här, så det gör vi inte heller. Det viktiga är att även om de solida, formella förtrycksstrukturerna försvunnit (lagstiftning (lagar påverkar beteenden; när beteendet har blivit en integrerad del av kulturen är lagen i stort sett överflödig för beteendets fortvarande)) finns deras spår kvar, i sätten människor beter och förhåller sig till varandra, i könsrollerna.

Här får man dra skillnad mellan biologiskt och socialt kön. Det biologiska könet är, som namnet antyder, könet en person fysiskt besitter; avgjort av dess kromosomer och könsorgan. Socialt kön, å andra sidan, är beteendemönstrena vi associerar med män och kvinnor. Dessa beteenden skiljer sig rejält; mer än vad rent fysiska skillnader kan förklara (vill jag påstå). Finns det en biologisk faktor bakom att bilar är ett intresse för män, medan mode är ett typiskt kvinnligt intresse? En del vill förklara det på så vis. Här stöter man på problem med kulturskiften. Rosa var i viktorianska england en pojkfärg; en svagare variant av den å så manliga röda färgen män hade på sina uniformer. Nu är rosa främst associerat med flickor, och visst är rosa kläder vanligare bland kvinnor?

Könsidentiteterna fortplantar sig alltså via kulturen. Varför bär (nästan) bara kvinnor smink? Flickor ser att kvinnor bär smink, och börjar själva göra det, för att inte hamna utanför. De föreskrivs en identitet, och formar sig därefter för att passa in i den identiteten. Samma sak leder till att män inte bär smink; pojkar börjar inte göra det, eftersom bara kvinnor gör det - samma fenomen som innan. Det här leder alltså till en situation där normen fortplantar sig själv. Nu är väl just smink inte så värst farligt i sig, men det kan ses som symptomatiskt av någonting större: Kvinnor ska vara vackra. Att en kvinna spenderar ohemult mycket tid med att justera sitt utseende ses inte som någonting onaturligt. Fånigt, visst; överdrivet, måhända; men det är ju sånt kvinnor gör. Vad tycks om en man som gör detsamma? Han måste vara bög. Han kan inte vara en *riktig* man. Varför inte? Att kvinnor är känslomässigt öppna har ingen något problem med. Varför kan inte män öppet gråta om de är ledsna? För att det inte är manligt. Män ska inte vara sårbara, män ska vara starka. Här har vi den mest grundläggande värderingen. Män ska vara starka. Kvinnor däremot får gärna vara känslosamma. De är ju svaga, oförmögna att bemästra sina känslor på det sätt män väntas göra.

Varför tenderar kvinnor få lägre straff för de brott de begår? Varför får de i majoriteten av fallen vårdnaden av barn efter en skilsmässa? För att de är snälla. För att de är omtänksamma. Men om kvinnor nu är snällare, godare, omtänksammare; egenskaper jag tror vi kan vara överens om är positiva, går inte det emot idén om patriarkatet som nedvärderar kvinnligheten? Nej. Med lite kreativitet kan man lätt koppla dessa egenskaper till det fundamentalt kvinnliga: Svaghet. Det som är snäll och förlåtande är det ur svaghet, ur oförmågan att slå tillbaka. Här kan man säkert säga någonting intressant om den kristna etiken, och dess inverkan på samhällets kollektiva värderingar, men det får bli någon annan gång. Kontentan är iallafall att de övertag som kvinnor har inom det patriarkala systemet kan förklaras utifrån de de antaganden vi gjort om sagda system. Det hela kan jämföras med en stigande heliumballong, som vid första åsyn tycks strida mot gravitationslagen, att massor attraherar varandra; men som efter närmare åtanke kan förklaras med principen den föreföll strida emot.

Naturligtvis är detta svårt, om inte omöjligt, att motbevisa. Det är en hermeneutisk förklaringsmodell, en uppsättning redskap för att förstå världen.

Slutsats: Män och kvinnor väntas vara på olika sätt, och genom att leva upp till förväntningarna sprider de förväntningarna vidare. Att nedmontera lagarna som påtvingar dessa beteendeskildnader får dem inte att försvinna. Vem som tjänar på dessa roller är egentligen inte särskilt relevant, eftersom rollerna oavsett kön tvingar in individer i godtyckliga identiteter endast baserade på en av deras fysiska egenskaper. Könsrollerna begränsar alltså individens förmåga att uttrycka sig själv, att bli den man är. Och det är ju inte så bra. Vad kan vi göra åt det? Normerna sprids via kulturen, så ändra kulturen. Vi får göra vårt bästa för att uppmärksamma de antaganden vi gör om människor utifrån deras kön, sätten vi behandlar och bedömer dem. Normerna finns bara för att vi beter oss som att de gör det, så det bästa sättet att bekämpa dem kan mycket väl vara att bara skita i dem. (Viktigt att märka att normer i sig inte nödvändigtvis är dåliga; normen att inte döda folk finner jag förträfflig; skit inte i den.)