S.79: Liberal-och socialistisk feminism fokuserar huvudsakligen på den allmänna sfären, och inte den privata. Radikalfeminismen fokuserar mer på den privata sfären, och är kritisk mot uppdelningen över huvud taget.
S.80: Enligt den radikal-socialistisk analysen är uppdelningen som analysverktyg ogynnsam, eftersom det allmänna förknippas med det manliga, och det privata med det kvinnliga. Det allmänna värderas över det privata, vilket bidrar till könsmaktsordningens upprätthållande.
Genusdualism: Könsuppfattningar, uppfattningar om vad som är fundamentalt manligt och kvinnligt, ligger till grund till arbetsfördelningen, som resulterar i den orättvisa resursfördelningen mellan könen. Genom kulturen förmedlas dessa omedvetna attityder, förväntningar på vad män och kvinnor ska vara, som sedan formar beteenden, och på så sätt uppfyller sig själva. Individer som sorteras in i ett visst kön (gäller för båda, men i mycket större utsträckning för kvinnor) måste alltid förhålla sig till den kulturella bilden av det egna könet. Den kulturella bilden av “kvinnan” blir därför en integrerad del av varje kvinnas självbild. Idéen om kön, och kön uppställt som en dikotomi mellan manligt och kvinnligt är en djupt rotad del av det västerländska kulturella medvetandet, vilket gör den mycket svår att utrota. Den dualistiska könssynen speglas i flera andra områden, där det som associeras med det manliga värderas högre. Enligt denna analys är den traditionella synen på förnuftet som det avgörande mänskliga inte könsneutral, eftersom förnuftet i den västerländska traditionen sedan Aristoteles förknippats med män, i kontrast mot känslan, som förknippats med kvinnor.
Simone de Beauvoir tar upp den dualistiska könssynen i Det andra könet, där hon beskriver kvinnan som den kulturella “andre”, en negation av mannen. Kvinnan definieras i förhållandet till det manliga, det mänskliga, och inte tvärtom. Det manliga är det mänskliga, och det kvinnliga är det andra.
Arbetsdelningen mellan könen: Gayle Rubin kritiserar marxismens bristande analys av könsrelationerna i den privata sfären, och fokuserar istället på Freuds och Strauss teorier för att förklara kvinnoförtryckets grund. Vad som anses manligt och kvinnligt, vilka uppgifter som tilldelas könen, varierar mellan kulturer. Enligt Lévi-Strauss är själva arbetsfördelningens existens fundamental, medans dess form är sekundär. Detta visar också på att könsrollerna inte kan vara biologiskt betingade, eftersom de skiljer sig så fullständigt mellan kulturer. När en arbetsuppgift designeras manlig, blir det socialt oacceptabelt för kvinnor att utföra den, och tvärtom. Detta leder till ett beroendeförhållande mellan könen, som främjar familjestrukturer där både män och kvinnor ingår. Arbetsfördelningen är alltså en kulturell mekanism för att försäkra familjebildande och reproduktion. Kön och sexuallitet är alltså kulturellt betingade. Enligt Rubin innebär detta att även hetrosexualiteten är en social konstruktion, eftersom den måste befästas med ekonomiska strukturer. Genom uppdelningen av individer i kön, definierade i kontrast till varandra, och gemensamt ekonomiskt beroende, uppstår hetrosexualiteten som kulturellt betingad norm.
Kvinnors underordning: Lévi-Strauss arbete bygger på analys av i stort sett alla nu existerande familjestrukturer. De som förekommer i den “moderna” världen är mer eller mindre desamma, men i andra, “enklare” samhällen förekommer stora variationer. Någonting gemensamt för dem är att de bygger på kvinnan som gåva, någonting som överförs mellan män, för att knyta band mellan grupper. Kvinnan som objekt, som egendom, gör det fördelaktigt att kuva den kvinnliga sexualliteten, att kulturellt forma kvinnan till ett reaktivt objtekt, snarare än subjekt.
Kvinnoutbyte och psykoanalys: Freuds Oedipala fas, där barnet lär sig att åtrå det andra könet. Detta sker för flickor genom penisavundet, att själv definiera sig som brist, i kontrast till mannens penis. Detta kan även tolkas symboliskt, som avund av mannens maktposition. Kvinnan definierar då sig själv utifrån sin brist, vilket leder till den passiva sexuella identiteten.
Kritiken av Rubin: Rubins förklaring bygger på Lévi-Strauss teori, som i sig bygger på kvinnan som universellt kulturellt objekt, vilket (enligt Gemzoe) inte stämmer, då andra förhållanden gäller i en del kulturer. Annan kritik inriktar sig på Rubins projekt som helhet, att finna en universell teori för kvinnoförtryckets ursprung, att man istället borde fokusera på de olika orsakerna och deras interaktioner med varandra, vilket är den dominanta tankegången idag.
Den feministiska antropologin kom att fokusera huvudsakligen på kön som social konstruktion, och mindre på sexuallitet. Rubin själv förespråkade senare behovet av en separat teori för att förklara sexualitetens utveckling.